The art of compliance

Du tänker efter före.
Du planerar.
Du formulerar din målbild, definierar nuläget och konstaterar vad som krävs för att sluta gapet mellan det du Vill och det som Är.
Vissa kallar det ”att ha en plan”.
Andra vill benämna det ”En genomtänkt strategi för att nå de långsiktiga målen”.
Oavsett, så handlar det ofta om ”Huret”, alltså det som skall göra att du/ni uppnår just det där som känns så eftersträvansvärt.
Så enkelt i tanken,

…men så svårt när allt runt omkring kommer med i bilden.

Att det skall vara så svårt att ”Stick to the plan”!

Vi ser det regelbundet, i träningssammanhang, på jobbet och annorstädes. Ta exemplet ”Lugnt långpass i grupp. Någon som upplevt att tempot skruvas upp…? Och av det lugnare långpasset blir ett både roligt och jobbigt fartlekspass – inget fel i med det, men var det det som behövdes för att nå målet?

Kanske är det en av svårigheterna, vi ersätter inte ursprungsplanen med något dåligt. Vi ersätter det med något som känns bra för stunden, men som inte i samma utsträckning för oss till huvudmålet.

Eller ta det i jobbmiljön – timvis med tankemöda investeras i en genomtänkt plan som omfattar så väl nuläge som mål och vägen däremellan. Alla är rörande överens och affärsplanen spikas. Jobbet mot målet börjar precis enligt plan…tills det börjar komma nya uppslag…”Du, jag har hört att…” ”Vet ni vad jag kom på….” och vips så liknar arbetsinsatsen mer en förvisso rolig fartlek, men knappast vägen mot målet…

Gissar att det är därför så många planer uppfattas som hyllvärmare – de är på intet sätt dåliga. Vi saknar bara förmågan att hålla oss till dem. Impulser tar över, och den genomtänkta tanken får stå tillbaka.

Idag lyckades jag med motsatsen!
Spring för Livet, Onsala Runt, ca 12 km stod på programmet. Tävlingen arrangeras för tredje året, och de två tidigare har jag varit först runt. Starnummer 1 hämtades ut igår och tävlingsnerven började komma. Men i kalendern hade jag skrivit tydligt;

Onsala Runt, Snabbdistans (Träning!)

Med siktet inställt på ett par triathlon SM och inte minst Ironman EM i Frankfurt, så var planen att springa fort, men inte maxa. Loppet skulle fungera som ett inslag i helgträningen. 2 juni går Duathlon SM – DÅ är det OK att maxa, inte idag.

På starlinjen möter jag fjolårstvåan – startskottet går, och vi drar iväg. Efter 2 km skapar han en lucka, jag ligger lugnt. Efter 6 km är jag ikapp – fortfarande i egen fart.

Vid 8 km ökar han farten, luckan kommer och jag står inför valet. Kämpa? Vinna?? Eller hålla mig till planen; ”Ta i, men inte ta ut mig”?

Jag lyckas – jag släpper iväg honom. Mot slutet knappar jag in, men kommer i mål som tvåa. Andfådd och med ett riktigt bra fartpass i benen. Nöjd!

Impulskontrollen fick jobba, men det gav resultat – Stick to the plan!
Nu är jag nöjd, riktigt nöjd. Hade jag kunnat slå honom? Vet inte, det känns oviktigt. Viktigare är: Jag slog mig själv – lockelsen att ta njutningen för stunden av en eventuell (han var stark!) seger fick ge vika för den långsiktiga planen. DET är en seger jag njuter av.

Lycka till med dina fighter, både mot dig själv och andra – så att du når de mål du verkligen siktar på!

/Calle

 

Med fart över krönet!

De flesta brukar tycka att nerförsbackar är lättare än uppförsbackar. Det går lätt och farten ger självförtroende.

Sett över träningsåret ser jag en likhet med det faktum att på våren finner många motivation att träna, det blir närmats kö i joggingspåren (och på vårdcentralen när de som haft uppehåll sedan förra årets sista lopp kör igång i samma tempo), men i oktober november är det väsentligt glesare i motionärsleden. Det tar ju emot lite mer att sticka ut och träna när det regnar från sidan eller bara är allmänt mörkt och kyligt – lite mental uppförsbacke.

Men hur är det på krönet?

När vi bekämpat en uppförsbacke är det ju motiverat att pusta ut och njuta av att vi fixat motlutet och se fram emot nedförsbacken. Snackar vi höstträning kanske vi njuter lite extra under jul/nyår.

 

Och här uppbarar sig ju en möjlighet att skapa fördelar – håll tempo uppför och fortsätt med fart över krönet! Det kan låta som en självklarhet, men missas av förvånansvärt många. Väl uppe, pusta inte ut utan växla upp. Det är förstås jobbigt, men år andra sidan kommer du fortare i mål

Detsamma gäller träningsperioder. De som klarar av att fortsätta kontinuerligt genom vinterns mörkaste månader skaffar sig lätt ett försprång inför våren, ganska givet.

Själv la jag in en liten överväxel i träningen över jul och nyår och gick in i det nya året med en känsla att formtopp – känns fantastiskt och gör också att jag kan hantera lite avbrott för förkylningar nu när den säsongen når sin kulmen. Dagarna blir längre och snart har vi lite vår i luften – och då ligger vi som haft fart över krönet lite före när ”alla andra” vaknar till och börjar träna systematiskt igen.

Jag önskar dig fortsatt god träning och ses vi på banan i sommar så häng på med fart över krönet så skapar vi oss en lucka till de bakom!

Pigga hälsningar

/Calle

 

Disciplin – en svår disciplin

För vissa är disciplin ett negativt laddat uttryck som för tankarna till tvång och kanske rent av straff, för andra det ett positivt laddat uttryck – ja t.o.m. en dygd.

För mig betyder det att hålla sig till det som gäller, även när det frestar på. Att skärpa sig och inte avvika t ex från planen, strategin eller gällande policy.

Jag jobbar ju med individ- och organisationsutveckling, och påfallande ofta är en av de största utmaningarna som verksamheter brottas med att man inte gör som man bestämt. Det kan vara rena avsteg från beslut, men lika vanligt är att man inte förmår hålla planen eller kulturen vid liv. Yttre eller inre omständigheter stjäl intresse och uppmärksamhet, eller är det så enkelt att nyhetens behag lockar? Det kan ju också vara så att det ibland är jobbigt att genomföra det tänkta, och då kan ju en ”ny plan” alltid skapa lite inspiration utan att det krävs transpiration…

På sportfronten är det tydligaste exemplet för mig när träningskompisar byter träningsupplägg med vare nytt nummer av Triathlete eller Runners World…

Jag tror inte på den taktiken.

Uthållighet – det är så framgång skapas, inte bara under ett lopp, utan hela tiden.

Givetvis krävs uppföljning och justering av plan för att säkerställa att önskat resultat nås, det är en del av disciplinen. Men att skapa en ny plan bara för att det känns lockande – det är inte smart, då är man kanske snarare lat…? (Det är ju enklare att planera än att leverera…)

Kanske låter det hela väl präktigt och självklart. Själv känner jag att jag ofta behöver påminna mig om att ”stick to the plan”.  Det är ju inte alltid så att resan är målet, ibland är resan bara jobbig, väldigt jobbig. Då gäller det att vara disciplinerad.

Intressant är ju hur vi utvecklas genom att sätta ord på våra tankar. Så även jag. Med detta inlägg har jag skapat mig själv motivation till en handfull enformiga pass som skall bygga min framgång för nästa år .

Kanske kan det hjälpa även dig.

Jag önskar dig en disciplinerad och därmed framgångsrik resa mot ditt resmål!

//Calle

Done is better than perfect

S:E:V-12

Funkar för mig.

Sett med Sverige som referens så gäller som tidigare Sub9Top10.

Nu har jag dock gjort Kalmar tre gånger och klarat Sub9Top10 (YEAH!), så jag vill ha en ny målbild för att hitta motivation till att kliva upp i ottan för tidiga simpass, köra stenhårda intervaller på testcykel med en skohylla som enda utsikt och köra löppass i +5 grader och regn från sidan.

Och det har gett mig en del huvudbry – hur skall målbilden se ut? Jag har nästan fastnat i vinkelvolten… Så jag tog till en one-liner från övriga livet: Done is better than perfect!

Så rätt det är att få det gjort, få det klart, ta beslutet och gå vidare. Hamermesh formulerar det som Get moving i min favoritbok på temat ledarskap (Fad free management). Och att sätta min målbild är ju en av de viktigaste delarna i mitt personliga ledarskap.

Alltså bestämmer jag mig nu för en formulering som ger mig riktning: S:E:V-12

Så gött! Nu vet jag vad som gäller. Under 2012 skall jag köra SM (duathlon och upp till 1/2 IM), sedan Ironman EM där jag kvalar till IM VM på Hawaii som blir säsongsavslutning.

Det jag ser framför mig är topp tioplaceringar på SM, topp fem på IM EM i agegroup och en skön dag på Hawaii . Kanske skall jag snitta 12:a på alla tävlingar? Då skulle alla tävlingar före Hawaii ha betydelse ända in i mål eftersom varje tagen placering har betydelse för vilken placering som blir målet på Hawaii. Det känns kul, så får det bli.

Rimligt? Jag hoppas det.

Inspirerande? Absolut – jag lär få ligga i, och det är ju precis så jag vill ha det.

Skönt att få det på plats – nu kan jag börja jobba mot målet.

Lycka till med din målbild för 2012!

Pigga sporthälsningar Calle

(N.B: Den enda situation jag inte godkänner Done is better than perfect är under träning – då är det hela vägen som gäller.)

Racereport Kalmar samt Tjörn

Jag är så fantastiskt nöjd med prestationen i Kalmar. Och till det kan jag dessutom lägga ett riktigt bra lopp i Tjörn 1/2 IM lopp förra helgen. 4.13.09 med en cykling på 2.14 (90km) varav åtminstone hälften skedde i ösregn.

Jag börjar med ett referat av Kalmarloppet: Jag kom iväg fint vid starten och låg med ganska bra under större delen av första varvet. Jag simmade lugnt och fokuserade på en avslappnad teknik. Det enda störande momentet var att jag ganska snart märkte att den tejpning jag hade för mina ömmande hälsenor, den släppte och låg som släpade i vattnet. Det påverkade nog knappast farten nämnvärt , men jag bestämde mig för att dra bort den vid rundning eftersom det var ett irritationsmoment. Andra varvet blev till största delen ensamsimning, vilket kostade tid. Trots att andra varvet är kortare kunde jag konstatera att det tog längre tid. Jag var upp på 59.35. Så det var under timmen, vilket var enligt plan, men med tanke på att jag tappade tid på andra varvet så finns där nog lite att hämta…

Växlingen gick bra och jag fick kliva på hojjen – den sprillans nya QuintanaRoo CD0.1 som jag hämtat bara två veckor tidigare. Strategin var att gå ut väldigt lugnt – vilket gjorde att det kändes väääldigt långsamt och det var rätt många som cyklade om mig på vägen ut till första rundning. Ganska prövande på sitt sätt – men fokus var: Håll dig till vald strategi – den jag hade tänkt över noga i lugn och ro. Så jag lät pulsen styra och fokuserade på att dricka och så småningom sippa gel. Efter 1/4 av loppet började jag trycka på lite. Cykeln gick som en raket kändes det som. Det var en underbar känsla att ligga långa stunder i runt 45 km/h och mata på – jag riktigt njöt av cykelmomentet. Visst blåste det till emellanåt, och visst var jag lite tröttare vissa stunder, men det är ju inget annat att vänta när jag försöker cykla 180 km så snabbt jag kan. Det är och förblir en lång sträcka. Med en 1 varv kvar av cyklingen började jag komma ikapp de som cyklat om mig ut på första varvet och jag kunde lugnt plocka placeringar. Strategin verkade fungera, och nu var det mer ”fri fart” som gällde. Intressant att notera är att varven gick oerhört jämnt – snittfarten skiljde 0.28 km/h på snabbaste och långsammaste varvet. Det första gick faktiskt snabbast, och det andra långsammast, men det skiljde bara 43 sekunder mellan de två 60 km varven och det sista låg mellan dem fartmässigt.

Jag valde helt bort fast käk och tog framförallt vatten vid kontrollerna och hämtade energin från gel vilket passar mig utmärkt. Med fem km kvar på cykeln kom det lite krampkänningar i framsidan på höger lår, och när jag försökte rulla lugnt och skaka loss, så högg det till i baksidan. Så när jag rullade in för växling kändes det toppen eftersom tidsmässigt fanns chansen att nå målet på Sub9Top10, men jag var lite orolig för kramp. Och mycket riktigt kom det mer krampkänning under själva växlingen när jag skulle ta på skorna, men det var också enda gången det kändes. Det försvann så snart jag skuttat iväg (nåja, kanske inte skuttat, men jag tog mig ut på löpningen).

Löpningen blev en klart varmare och tyngre historia än väntat. Vädret var ju fantastiskt vackert, vilket ju var härligt på många sätt, inte minst ur publiksynpunkt, men det blev rätt varmt i villakvarteren. Att jag haft lite svårt med löpträningen den sista tiden visade sig också i att det gick lite tungt. Men farten var ok. Jag kunde konstatera att km-tiderna var enligt plan, så det enda jag behövde göra var att hålla igång.

För att fixa maran i det väder som blev hade jag ovärderlig hjälp av Åsa – hon tog sig till varje vätskestation ute på banan och försåg mig med vatten och gel eller sportdryck. Även om jag upplevde stunder av varierande status både mentalt och fysiskt, så lyckades jag hålla farten tämligen jämn. Jag såg på pulsen att den var ok, så jag jobbade väldigt mycket med att visualisera målgången och intala mig själv att ”rent teoretiskt så skall du inte ha några problem att springa vidare, så spring du på en stund till”. Även om det gjorde ont nu så skulle det ju kännas väldigt skönt sen om jag sprang vidare och klarade målsättningen – det var resonemanget som pågick med korta avbrott för ett sluddrig ”vatten” när jag passerade langningsstationerna och ganska mycket räknande på hur sakta det var ok att springa nästa kilometer om det skulle behövas och ändå hålla tiden… Det var ett fungerande upplägg eftersom nästa kilometer ju ständigt flyttades framåt.

Med ca 6 km kvar kom jag ikapp Christian Malmström som passerat mig efter vändningen på första varvet (tror jag det var). Jag hade sett honom hela tiden, men nu slöt jag luckan och det blev nog en hjälp för oss båda att hålla farten. Vi trummade på i bra fart (allt är relativt) och de sista kilometrarna ökade vi nog farten lite. Pulsen smög upp, men det var ju ganska irrelevant nu, det mesta var ju gjort. Jag funderade på om jag alls skulle försöka mig på en spurt, och det skulle jag ju förstås. Jag var redan otroligt glad eftersom jag insåg att jag var på väg att lyckas, men var ju samtidigt tvunget att få veta: Kunde jag spurta om Christian? Jag visste ju att jag annars skulle gräma mig om jag inte testat – så jag testade… och svaret var solklart – Nej, inte en chans. Skönt att veta

När jag svänger in på upploppet är jag väldigt väldigt trött och fantastiskt lycklig. Vid 8.57.54 kan jag ömt klappa till tidsdisplayen över mållinjen och elegant falla ihop. Det pep väldigt länge, tills Åsa ropade att jag låg på mattan som tar tiden och var tvungen att flytta mig. Jag rullade lite längre in i målfållan och blev liggande för att hämta andan. När jag lyckats resa mig fick jag härligt kallt vatten hällt över mig, jag uppfattade det som Torbjörn W som gav mig detta – Tack!

Efter en stund fick jag hjälp att gå bort till sjuktältet eftersom de tyckte att jag kunde behöva lite tillsyn. Jag sa inte emot, och fick en skön stund med chips och dricka under varm filt. Åsa, Hilde och Vendla kom för att gratulera och krama om mig – jag hade klarat målet – Sub9Top10 på SM i Kalmar – det var sköna glädjetårar vid de kramarna – tack för den ovärderliga supporten under träningsåret och under loppet!

Efter loppet i Kalmar gav jag kroppen väldigt mycket återhämtning. Fyra dagar helt utan träning, och den följande veckan bara försiktiga lugna pass. Jag ville köra Tjörn med bra resultat, men vägen dit var planerad att gå mer via vila och återhämtning är kvalitetspass.

Om vi hade fantastisk tur med vädret i Kalmar, så var det snarare motsatsen på Tjörn. Lagom till startskottet började det regna och åska. Det är ju inte så farligt att bli blöt av regn under cykelmomentet, men det var värre med navigeringen – det blev helt enkelt svårt att se när det regnade så häftigt och var så mörkt av svarta moln.

Men simningen gick ok – även om jag även här tappade efter halva distansen. Cyklingen blev en lika blöt historia som simningen, men jag hade bestämt mig för att testa att trycka på lite redan från start, nu var det ju bara 90 km att avverka. Även denna gång håll strategin, och jag höll nästan jämn fart med bl a Pontus och Ted som ju var 1:a resp 3:a i Kalmar och onekligen tillhör de snabba gossarna när det kommer till cykling.

Löpningen gick tungt och stelt de första två varven (av fyra), men sedan lossnade det på tredje strax efter att jag fått langning av Lars R vid varvning, Stort Tack Lars! Äntligen fick jag lite fart och kunde på så sätt avsluta tävlingen och tävlingssäsongen med en skön löpkänsla över de sista 10 km. Halvmaran gick på 1.27.29 vilket jag är väldigt nöjd med eftersom första halvan gick så tungt. Jag gick i mål som 7:a i ett ruskigt starkt startfält – återigen topp 10

Tävlingssäsongen kan summeras som att starten var bedrövlig medan avslutningen var alldeles lysande – Nu smider jag planer för 2012. Målsättningen är inte färdigformulerad, men den kan kanske komma att innehålla något med ”EM” och eventuellt något om en tripp till Hawaii

8.57.54 – 8:a på SM Ironmandistans = Sub9Top10

Betydelsen av målbild under en Ironman kan inte överskattas. Aldrig har jag mött en så tuff motståndare som klockan – Inte en svacka, inte ett misstag, inte ens en kisspaus – utan klockan tickar envetet och obönhörligen vidare sekund för sekund hur mycket motvinden än tar i, och hur mycket solen än steker i villakvarteren under maratonloppet.

Jag återkommer med med mer samlade reflektioner – nu vill jag uttrycka:

1) Jag är oerhört glad att jag stod emot smärtan och lyckades springa med fokus på hur det skulle kännas sedan, och tränga ut tankarna på hur det kändes just då

2) Tack Åsa – min underbara hustru som dök upp vid varje langningsstation på maran och försåg mig med vätska – utan din insats hade jag helt enkelt inte fixat det. Vilket team vi är

En vecka till start – dags att träna lite, tillräckligt lite.

På lördag kl 07.00 går startskottet för årets upplaga av Kalmar Triathlon. Då väntar 3860 m simning, 180,2 km cykling och sist 42,195 km löpning. Min målsättning är att hinna in i målfållan innan det gått nio timmar, och när högst nio andra gått i mål: Sub9Top10

Den återstående veckan ligger fokus på att träna tillräckligt lite så att säga. Samtidigt gäller det ju att inte dega ihop fullständigt. Ett pass per dag på 30-60 minuter i mestadels lugnt tempo. I detta lägger jag in några fartökningar/ruscher för att hålla musklerna vakna. Och någon extra vilodag, som idag

Less is more är ett uttryck som onekligen passar in på veckan före en IM distans. Det gäller bara att våga träna tillräckligt lite.

Det är ju bara tredje gången jag starta på distansen, så jag får kombinera egna erfarenheter med att lyssna andras. För min del handlar det lika mycket om att vara mentalt som fysiskt laddad. Jag minns hur jag förra året hade ställde mig ganska frågande till varför jag höll på med det här när det var ca 50 km kvar på cyklingen. Och sedan skall det ju som sagt springas också. Då gäller det att jag har klart för mig hur jag skall hantera tankarna och de fysiska påfrestningarna som börjar kännas rejält. Det jag gör nu är att jag bestämmer mig för vad jag vill försöka tänka på då – hoppas bara att jag kommer ihåg det när jag börjar bli riktigt trött…

Nu håller vi tummarna för fint väder i Kalmar på lördag!

/Calle